Hur väljer vi att leva våra liv? Helena, ett år efter skilsmässan, lever sitt hektiska vardagsliv, heltidsarbetande som lärare och med de tre barnen varannan vecka. I henne finns viljan att förstå och att gå vidare i livet men också att finna kärleken. Funderingarna finns om hur livet har utvecklats och vad som hände henne som barn. Minnena påminner om uppväxten på sextio- och sjuttiotalet, den uppslitande ungdomen, kaoset och bråken med mamman. Frågor väcks om syskonen och det som hände. Vilka smärtsamma och dolda händelser inträffade egentligen på trettiotalet under mammans uppväxt? Mamman som numera är på demenshem.
Helenas vardagsliv skildras under ett år, år 2000, samtidigt med den inre resan och de tankar som föds fram. Pusselbitarna läggs ihop, reflektioner leder till nya insikter om mönster som upprepas.
Minnen, kan döljas men kan inte hindras att komma fram. Kan det outsagda, det gömda, förklara hur vi medvetet eller omedvetet väljer att leva våra liv? Hur ska man kunna se destruktiva beteenden och göra något åt det osunda när man själv lever mitt i det?
Bokrelease blir 29 maj 2021, digitalt. Boken kan du beställa direkt från mig (billigare) eller genom nätbokhandeln.
Pris: 109 kr inkl moms (frakt tillkommer 62 kr). Finns även hos nätbokhandeln (Bokus etc). Storpocket på 384 sidor.
Första sidan ur boken ”Glimtar av minnen”. Du kan också provläsa: https://www.provlas.se/glimtar-av-minnen/
År 1945
Så fort de hade åkt iväg skyndade sig Gerd upp till vinden, hjärtat slog hårt och hon andades häftigt, inte av trötthet, utan av rädslan som satte sina klor i henne. Hon hittade Edits resväska längst in. Själv hade hon ingen, men behövde en nu. Hon skämdes för att hon tog Edits, styvmoderns, men vad skulle hon göra? Hon hade inga pengar för att köpa en resväska och måste iväg, det var bråttom. Resväskan skulle hon kunna skicka tillbaka så fort hon fick råd, aldrig skulle hon själv våga komma tillbaka med den.
Gerd skyndade sig ner för trappan med resväskan och kontrollerade igen att de inte hade kommit tillbaka för att hämta något som var glömt. Sedan packade hon snabbt och slarvigt, kläder och skor, hela tiden jagad av klockan. Blicken fastnade på dockan, den hon hade fått av sin mamma. En minnessak hade hon velat ha av sin mamma, men vågade inte ta något fotografi från huset och dockan fick också vara kvar.
Hon var ju ändå inget barn längre och det fanns andra viktigare saker att få med sig. Hjärtat bultade och händerna rörde sig nervöst när hon snabbt vek ihop kläderna. Så bråttom behövde hon egentligen inte ha, det skulle dröja minst fyra timmar innan de skulle komma tillbaka och då skulle hon vara långt därifrån. Fredad för hot, hugg och slag. Rädslan för det okända fanns också där.
Hur skulle det gå för henne, ensam som hon var. Hon brydde sig inte om att ta med sig något att äta, kände ingen hunger, däremot var strupen torr. Hon tog en klunk vatten ur tillbringaren i köket, vattnet var fortfarande svalt. Det var sista gången som hon skulle smaka på brunnsvattnet, nästa gång blev det stadsvatten.
På gården stod cykeln och väntade. Gerd spände fast resväskan med remmar på pakethållaren och cyklade vingligt iväg de tjugo kilometrarna till järnvägsstationen.
År 2000
Helena lämnade äldreboendet med snabba steg. Blåsten ven snålt om benen, trots att hon hade kraftiga byxor gick kylan rakt igenom. Hon huttrade och drog åt kragen på jackan. Håret flög vilt omkring huvudet när hon snett lutad kämpade sig fram till bilen. Det var som en höststorm,kraftiga vindar som nästan tog andan ur henne, trots att det var januari månad, en vintermånad.