Hur många typer av texter finns det? Jag vet inte, men jag har känslan av att höra till dem som har skrivit ovanligt mycket varierande texter. Då menar jag inte innehållsmässigt utan att de är inom helt olika kontext – eller sammanhang om man så vill.
På min första arbetsplats skrev jag en vetenskaplig rapport om interpenetrerande nätverk, vilket låter helt obegripligt för vanliga människor. Kanske låter rubriken som att ämnet är om pedofilnätverk eller internationella kriminella nätverk? I själva verket är texten om något så tråkigt som plaster och deras egenskaper. (Jag arbetade som kemist).
Jag bytte sedan arbete och på nästa skrev jag säkerhetsdatablad på löpande band för en tysk kemikalieleverantör ända till dess jag tröttnade när jag kom upp i 3 800 stycken. Dessa ”blad” handlade om hur farlig produkten var ur hälso- och miljösynpunkt och en del annat. En dag kom den äldre, erfarna storsäljaren till mig, då var jag den unga, nyanställda kvinnan, som jobbade med det som för han var ren grekiska.
Storsäljaren var synnerligen missnöjd, eftersom jag hade klassificerat hans förträffliga produkt som giftigt och dessutom – med en dödsskalle. Han ställde irriterat den retoriska frågan ”hur tror du att jag ska kunna sälja denna?”. Det här var mitten av 1980-talet innan miljöintresset blommade upp i Sverige (efter säldöden). Varpå jag svarade att jag följde svensk lagstiftning och att ett syfte var att kunden skulle vara försiktig vid hanterandet av produkten eller kanske kunde byta till en mindre farlig produkt.
Det var precis det som hände, kunderna gick över från giftiga till mindre giftiga vilket var syftet med bestämmelserna om att klassificera produkter. Och storsäljaren var ett år senare mycket nöjd (slutade blänga på mig) eftersom han plötsligt fick sälja mer av de miljövänliga produkterna. Företaget jag arbetade på hade ett gott renommé i miljöfrågor.
Vad skriver en byrådirektör som arbetar på Länsstyrelsen? Jag skrev tillståndsbeslut. Dessa är enormt strikta och rent ut sagt – dödstråkiga. Så blev det när juristen skulle granska texten och petade så meningarna till slut blev sex rader långa, med bisatser. Med lite tur fick jag lov att lägga in något komma för att underlätta läsningen. En av juristerna markerade med röd färgpenna det som skulle ändras, och tillståndsbeslutet såg mer ut som en abstrakt teckning. I tillståndsbesluten fanns ingen möjlighet för en byrådirektör att vara kreativ mer än hitta på hårda miljökrav för industrierna.
Nästa skrivplats var ett privat företag och skrivandet blev lättare och något roligare genom att jag skrev relativt fritt ansökningar till myndigheter. Ingen jurist karvade i min text och förstörde det jag skrev och de högsta cheferna förstod inte så mycket av detaljerna. Jag fick ha mina skrivelser i fred.
Hur blev det när jag hamnade på Polisen och arbetade med miljöbrott? Nu handlade skrivandet om att sammanfatta förhör som jag hållit med vittnen, sakkunniga och misstänkta. Kort och koncis skulle texten vara och språket var underordnat de viktiga detaljerna om det misstänkta miljöbrottet.
Några år senare satt jag bokstavligt och bildligt på ett avloppsreningsverk, i ett kontorsrum och blickade ut på bassängerna med avloppsvatten som sakta gled löddrande vidare till nästa steg. Texterna på denna arbetsplats, var en blandad kompott, yttranden till mark- och miljödomstolen, brev till företag som släppte sitt industrivatten till reningsverket. Svenska språket kunde styvmoderligt hanteras och inga kontroller skedde av överordnad.
De mer skapande texterna fick komma till på fritiden. Till att börja med debattartiklarna i GP, där jag kunde ta ut svängarna ordentligt för att få ut budskapet. (arbetsmiljö, kemikalier, skolan). Men de roligaste texterna var ändå de som skulle till revyvärlden. Att skriva sketcher är inte helt lätt. Varje ord skulle smakas på, vägas på guldvåg. Och sketchen måste testas, sedan revideras och testas om och om igen. För publiken måste sketchen vara rolig och fyndig. Det var kul att skådespela i den egna revyn men inte lika kul att sjunga de sånger som jag ”behövde” öppna strupen för, det är inte roligt att stå för missljuden (kanske kul för den skadeglada publiken?).
Men de bästa texterna där jag får blomma ut i skapande, vara kreativ, fantasifull är när jag skriver skönlitterärt. Romaner, noveller och dikter tar jag fram i en skön blandning. Hur ska temat gestaltas, vilka ord beskriver bäst det som jag vill få fram? Skrivprocessen innehåller faser men också fasor. Faserna är idé, research, planering och det maniska skrivandet och med fasor menar jag sista delen i romanskrivandet med granskning av manuset, om och om igen till dess att man vill kasta eländet i soptunnan och lägga en tung sten ovanpå locket och sedan glömma.
Nu har jag skrivit sju romaner i olika genrer. Varför olika genrer? Det är romanens tema som avgör, dessutom är det roligt och utvecklande att skriva i olika stilar. Hittills har det blivit drama, feelgood, humor, satir och barnböcker. På en skrivkurs för några år sedan skulle vi alla skriva en skräcknovell som sedan skulle ingå i en gemensam bok. Den uppgiften blev jag ”skräck”slagen inför. Skräck är verkligen inget jag uppskattar att läsa och inte vill skriva. Men det blev en skräcknovell innehållande ond, bråd död. Faktiskt – jag blev stolt över den lilla hemska skapelsen, ”jag kunde” och ”det var kul”.
Min nästa roman är snart klar, jag har haft riktigt roligt av att skriva den, fnissat till med jämna mellanrum. I pipelinen finns en idé för ytterligare en roman och idén har skvalpat runt innanför hjärnbarken i några år. Vilken genre? Tja … Det jag vet säkert framöver är att jag inte kommer ställa mig på scen och sjunga mer, den versen har jag tagit i min mun för sista gången. Men att skriva sista strofen, det dröjer än …